.

                                          

Den här boken är ingen gullig historia, det säger jag direkt. Är du under 14 år så skulle jag inte rekommendera den alls, faktiskt.
Den börjar mitt i natten, med Lina som kryper hem efter en fest. En fest som hon förbannar sig själv för att hon hamnade på. Vem är så jävla dum att hon följer med fyra killar hem mitt i natten? Hon får ju nästan skylla sig själv för vad som hände. Det är så hon tänker, även om hon vet att det inte var hennes fel att de våldtog henne. I duschen bestämmer hon sig för att aldrig berätta för någon om vad som hänt.
Hon berättar inte ens för bästa kompisen Maja. Det är ju ingen idé, för Maja har ju sina musikdrömmar och planerar att flytta till Göteborg direkt när skolan är slut och lämna Lina ensam kvar.
Istället glider de ifrån varandra. Lina hatar sig själv, och blir mer och mer arg, och Maja tröttnar. Hon har ju fullt upp med sina egna problem. Hennes armar är fulla av ärr, och fast det var länge sedan hon gjorde illa sig själv, så kommer hon på sig själv med att längta efter det. Dessutom är hon olyckligt kär i Jonas som inte verkar fatta någonting. Hon kämpar för att hålla ut, för snart är hon fri, och då tänker hon dra härifrån...

Det här är en jobbig bok att läsa, men det är verkligen värd det. Det finns ju ljusglimtar också. För en gångs skull i en ungdomsbok så har båda tjejerna stabila hem och åtminstone en genomsnäll och förstående förälder. Dessutom finns ju Calle som blir den som håller Lina över ytan, och som till slut är den som får henne att berätta.
Det här är Hanna Jedviks första bok, och jag hoppas att hon tänker skriva fler.

/Maria