Ormfågel

                              


Jag kände bara att jag var tvungen att skriva något om den här boken, för den är ganska bra, trots det otroligt tråkiga (och ganska hemska) omslaget.

Ellen går i åttan och har just flyttat och bytt skola eftersom hennes föräldrar skilt sig. Hennes mamma sitter hemma och tycker synd om sig själv, ständigt med ett vinglas i handen, och Ellen målar fåglar eller spelar gitarr. I skolan träffar hon Max -en lugn kille som får stå ut med mobbare och därför antingen skolkar eller håller sig för sig själv. Hans stora passion är schack, och i hans sällskap får Ellen lite plats att andas på. Hon råkar nämligen också ut för jobbiga saker i skolan. En kille som heter Nico och hans gäng styr och ställer på skolan, och alla är rädda för dem. Den nya rektorn försöker få skolan på fötter, men tänker främst på skolans rykte utåt. Nicos gäng har skolan i ett järngrepp, och medan eleverna försöker överleva och de vuxna ignorerar problemet, så händer katastrofen...

Mats Wahl har skrivit massor av ungdomsböcker och fokuserar ofta på vanliga problem med skolan och utsatta ungdomar i fokus. Den här boken tar upp problem som de flesta står ut med i skolorna idag, och det är ganska plågsamt, men nyttigt att läsa om.

/Maria

Tretton skäl varför

                                            

När Clay hittar ett paket på trappan till sitt hus så har han ingen aning om att innehållet ska förändra hans liv för alltid.
Paketet innehåller sju kassettband, och när han trycker på play så möts han av en tjejröst. En röst som han aldrig mer trodde att han skulle få höra.
Rösten tillhör nämligen Hannah Baker, en tjej som för två veckor sedan tog livet av sig. Nu har hon bestämt sig för att berätta vad som fick henne att ta beslutet. Det finns tretton skäl, och Clay är ett av dem.
När han lyssnat klart är hans uppgift att skicka vidare paketet till nästa person.
Skräckslagen men fascinerad börjar han lyssna. Hannah berättar om olika personer som hon träffat och jobbiga saker som hänt, samtidigt som hon lotsar Clay genom staden med hjälp av en medföljande karta. Timmarna går och kväll blir natt. Clay kan inte sluta lyssna, för ännu har hon inte nämnt hans namn. Vad har han gjort som har påverkat henne så starkt? Och vill han egentligen veta?

Det här är en bok om små saker som får stora konsekvenser. Ett tillfälle att stanna upp och tänka på hur det man gör påverkar andra människor.

Vi får följa Hannahs berättelse genom de sju kassettbanden, och samtidigt följa Clays reaktioner och tankar.
I början blev det lite rörigt, men sen blev det bara bra.

Författaren heter Jay Asher.

/Maria

Snart är jag borta

                                          

Den här boken är ingen gullig historia, det säger jag direkt. Är du under 14 år så skulle jag inte rekommendera den alls, faktiskt.
Den börjar mitt i natten, med Lina som kryper hem efter en fest. En fest som hon förbannar sig själv för att hon hamnade på. Vem är så jävla dum att hon följer med fyra killar hem mitt i natten? Hon får ju nästan skylla sig själv för vad som hände. Det är så hon tänker, även om hon vet att det inte var hennes fel att de våldtog henne. I duschen bestämmer hon sig för att aldrig berätta för någon om vad som hänt.
Hon berättar inte ens för bästa kompisen Maja. Det är ju ingen idé, för Maja har ju sina musikdrömmar och planerar att flytta till Göteborg direkt när skolan är slut och lämna Lina ensam kvar.
Istället glider de ifrån varandra. Lina hatar sig själv, och blir mer och mer arg, och Maja tröttnar. Hon har ju fullt upp med sina egna problem. Hennes armar är fulla av ärr, och fast det var länge sedan hon gjorde illa sig själv, så kommer hon på sig själv med att längta efter det. Dessutom är hon olyckligt kär i Jonas som inte verkar fatta någonting. Hon kämpar för att hålla ut, för snart är hon fri, och då tänker hon dra härifrån...

Det här är en jobbig bok att läsa, men det är verkligen värd det. Det finns ju ljusglimtar också. För en gångs skull i en ungdomsbok så har båda tjejerna stabila hem och åtminstone en genomsnäll och förstående förälder. Dessutom finns ju Calle som blir den som håller Lina över ytan, och som till slut är den som får henne att berätta.
Det här är Hanna Jedviks första bok, och jag hoppas att hon tänker skriva fler.

/Maria




Bara vara Jennie

                                             

Den här boken var riktigt bra, men också väldigt svår att skriva något om.
Den handlar om nioåriga Jennie som har en mamma som dricker för mycket. När hon är nykter så är hon en fantastisk mamma som luktar gott och lagar pannkakor, men oftast ligger hon i sängen med en flaska bredvid sig. Jennie vet aldrig vad hon har att förvänta sig när hon vaknar på morgonen. Oftast är det hon som får hjälpa sin lillebror Jonathan när han vaknar på nätterna, se till att kläderna blir tvättade och att de har något att äta. En tuff uppgift för någon som bara går i trean.
I skolan har hon i alla fall fått en ny kompis, Monika, men när Monika berättar om alla sina fina saker och sina underbara föräldrar så är det lätt att vilja vara likadan. Jennie ljuger om att hennes mamma jobbar natt och sover på dagarna, och det är därför Monika inte kan följa med hem efter skolan.
Alla lögner gör att Jennie hela tiden är rädd för att någon ska avslöja henne, för då kommer mamma att bli jättearg...

Det här är som sagt en väldigt bra bok om en tjej som får ta alldeles för stort ansvar. Men som tur är finns det vuxna i närheten som förstår att något är fel, och som kan hjälpa till.
En jobbig, men säkert nödvändig (för en del) bok skriven av Solveig Olsson-Hultgren.

/Maria

Farsta fritt fall

                                           

Henrika har just flyttat från Lund till Farsta utanför Stockholm och kämpar för att passa in i den nya hårda miljön. I Lund har hon varit den väluppfostrade och präktiga pluggisen, men i Farsta får man inga vänner om man är sån. Hon längtar efter att bli någon annan, lite coolare. Dessutom vilar det ständigt en rädsla i Henrikas mage. Hennes pappa har varit väldigt sjuk och hemma får man inte göra något som kan göra honom upprörd. Det gäller att hålla alla jobbiga känslor för sig själv.

På torget i Farsta centrum hänger ett högljutt och elakt gäng som gör allt för att imponera på sin ledare Mira.
Men Mira börjar tröttna. Hon vill ha ut något mer av sitt liv än att supa och knarka. Speciellt nu när hennes alkoholiserade mamma verkar må bättre.
Emellanåt korsas tjejernas vägar och när de börjar gymnasiet så blir Henrika och Mira utvalda att göra ett projektarbete ihop, men medan Mira tar tag i sitt liv och försöker göra ett bra jobb så sjunker Henrika djupare och djupare ner i ensamhet och rädsla.

Det här är en bok som handlar mycket om svagheter, rädslor och ensamhet, men som också visar att man kan bryta mönstret och bli den man vill bli. Det kanske inte blir som man tänkt sig, men det kanske i alla fall blir en förändring...

Ulrika Lidbo har tidigare skrivit Decembergatans hungriga andar som jag älskade.

/Maria

Jag finns

                                                  

Den här boken har höjts till skyarna av nästan alla, men ärligt talat kämpade jag mig igenom den.
Inte för att den är dålig, för det är den absolut inte, men den är väldigt svår att ta in för mig som haft en solskens-uppväxt och trallat mig igenom skolan.
Den gär boken är hemsk och ont-i-magen-jobbig nästan hela tiden, men den är också väldigt bra.
Tjejen i boken är 14 år och blir påhoppad, slagen och nära på våldtagen av ett par killar i skolan varje dag. De vuxna vänder henne ryggen, för det är lättare att inte se än att ta tag i problemet. Hon är livrädd hela tiden och inte blir det bättre när hon kommer hem. Hennes mamma är nämligen väldigt obalanserad och gör hon minsta fel så blir mamman helt vansinnig.
Som tur är finns det små ljusglimtar i historien, och kanske finns det kraft nog att orka överleva.

Man ska dessutom ha i bakhuvudet att den här boken är baserad på författarinnan Maja-Maria Henrikssons egna uppväxt, och om allt det här hänt på riktigt så måste hon vara helt enormt stark.
Läs den bara.

/Maria

I det här trädet

                                       

När jag fick höra talas om att Katarina Kieri och Per Nilsson skulle göra en bok ihop så visste jag direkt att det inte kunde bli annat än bra. Och det blev det. Bättre än bra.
I det här trädet är en fantastisk bok. Jobbig, stundtals hemsk, ibland lycklig och hela tiden underbar.

Fågelflickan, eller Siri som hon egentligen heter har en pappa som gång på gång lovar att sluta dricka, men som aldrig kan hålla sitt löfte. Hon har också en mamma som är mer borta än hemma och en enda vän som hon lyckats bli ovän med. Ibland ser hon en kille som ser lika vilsen ut som hon själv. Hon kallar honom för Vilsenpojken, och i honom finner hon någon slags tröst, även om de inte känner varandra.

Jakob (Vilsenpojken) är en ensam kille. Han sitter mest i sitt rum och snurrar runt runt på sin nya skrivbordsstol och tittar på kajorna genom fönstret. I skolan har han börjat umgås med Ida, en tjej med väldigt många frågor som Jakob inte riktigt kan svara på. Hans familj har jobbiga hemligheter som han inte vill prata om, och fastän de flyttat ifrån problemen så verkar de nu hinna ifatt honom.
I stan ser han ibland en smal ensam tjej som han inte kan sluta tänka på. Hon ser ut som en liten fågel, och han kallar henne Fågelflickan.
Under några gråa höstveckor korsas deras vägar gång på gång, och ibland ser de varandra, men oftast inte.

Den här boken är som sagt helt briljant, och ibland ganska jobbig, men det finns små glimtar av ljus överallt, och det är det som gör boken så bra.
Läs!

/Maria

Alla har ett hungrigt hjärta

                                           

Ina är 16 år och har hamnat i en situation som hon helst skulle vilja slippa.
Hon är gravid och har ingen aning om vad hon ska ta sig till. Hennes kompis Erik vet ingenting, men det är han som är pappa till barnet. Problemet är bara att han är ihop med en annan tjej som inte har en aning om att han varit otrogen med Ina.
Den enda Ina kan tänka sig att prata med om det här är hennes gamla konfirmationsledare Synnöve som lovat att alltid finnas där om Ina vill någonting. Problem nr två är dock att Synnöve flyttat till Oslo.
Snart och utan att Ina riktigt vet hur det gick till så sitter hon i en bil på väg till Oslo. Bakom ratten sitter Erik, lyckligt ovetande om allting. Men snart måste hon ju berätat för honom. Frågan är bara hur...

Bjørn Sortland är författaren till fantastiska Vad är så skört att det bryts om du säger dess namn? och den här boken är visserligen bra, men inte lika bra.

/Maria



Rufus sista resa

                                              

Rufus vaknar upp på sjukhuset. Eller, egentligen vaknar han inte upp. I alla fall inte i början. Han hör läkarna prata med honom, men han kan inte svara. Han är instängd i sin egen kropp. Det enda han förstår är att något hemskt har hänt och att läkarna verkar tycka illa om honom, men han minns ingenting av det som hänt.
När han väl vaknar upp på riktigt så är allt jobbigt och Rufus orkar inte kämpa. Och sen blir det ännu mer konstigt. Ingen kommer och hälsar på honom och ingen verkar vilja berätta vad som hänt. Hans enda tröst är den hjärtsjuka Paula som bor på sjukhuset. De börjar smyga sig in i varandras rum för att prata, och Rufus börjar få tillbaka viljan att leva. Men runt sjukhuset kretsar journalister och vakter och till en början tror Rufus att det är för att skydda honom, men tänk om de egentligen är där för att skydda alla andra...
Vad har egentligen hänt?

Det här är en ganska jobbig bok, skriven av Anders Brundin. Hela boken utspelar sig på sjukhuset och det mesta är hemskt och jobbigt. Men det är spännande också. Man blir ju nyfiken på varför han är där. Som tur är så är boken ganska tunn och dessutom lättläst, så man kommer till slutet ganska fort.

/Maria

Känslan av att hoppa

                                                 

Ingrid Olssons nya bok är en ganska deprimerande men ändå fin historia om en tjej som inte orkar längre.
Lisen ska ta studenten om två månader och alla tror att hon är jättelycklig, men allt är bara en fasad. Ända sedan hon var liten så har hon mått mer eller mindre dåligt och varit extremt blyg. Saker som verkar som smågrejer för alla andra är oöverstigliga hinder för henne, men det visar hon inte för någon.
Men sen händer en hemsk sak på skolan. En kille har hoppat från ett tak och tagit livet av sig. Alla undrar hur kan kunde göra det, men Lisen förstår. I hemlighet börjar hon skriva brev till honom och planerar att göra samma sak. Ett enda litet kliv ut från kanten, och så är ju allt jobbigt över...

Usch, jag ryser av den här boken. Den gör mig deprimerad men jag kan inte släppa den. Jag vill liksom få Lisen att berätta för någon om hur hon mår, jag vill skaka om henne och säga åt henne att skärpa sig, eller åtminstone krama henne lite. Boken är så himla bra och tänkvärd.

/Maria

De starkare

                                                 

Hur är det egentligen att komma ny till ett helt okänt land och inte känna sig välkommen?
Jak och Aster är kusiner och har flytt från sitt krigsdrabbade land till Sverige tillsammans med sina familjer. De är bästa vänner och hänger alltid ihop. För visst är det skönt att slippa vara ensam när Keller och hans gäng dyker upp.
De verkar alltid finnas i närheten och gör allt de kan för att visa Jak och Aster att de inte är välkomna i Sverige.
Det är de som är "de starkare" och det visar de genom att slåss och mobbas.
Tillsammans måste kusinerna slåss för att passa in samtidigt som de längtar tillbaka till sitt eget land. För de har ju inte flyttat hit frivilligt, kan ingen förstå det?

Inger Frimansson (som skrivit Svept i rosa papper och Inga livstecken) har skrivit en gripande bok om hur det är att vara flykting i ett främmande land. Om mobbning och kampen för att överleva de starkare.

/Maria

Sista chansen

                                                           

Det är inte överdrivet ofta som jag bloggar om böcker som inte finns på biblioteket, men nu tänker jag göra det. Sista chansen har ännu inte kommit till vårt bibliotek, men jag har läst den ändå.

Den handlar om 14-åriga Jacky som borde börja nian nu, och vara en lycklig tonåring med massor av kompisar och en fantastisk familj, men som istället sitter inlåst på ett hem för ungdomar med problem och ska börja åttan igen.
Den enda familj hon har är den ständigt arbetande kostympappan och hans nya kvinna. Jackys kompisar är långt borta och där sitter hon nu. Ensam och inlåst på avdelningen Tallen tillsammans med en massa andra knäppa ungdomar.
Allt beror på skolk, fylla, rymningar och annat som gör att hennes pappa inte orkar mer. Men Jacky orkar inte heller, och så saknar hon sin mamma så förfärligt mycket. Mamman som dog för fyra år sedan och som bara Jacky verkar sakna. Efter mammans död så försökte hon verkligen att vara som vanligt. Hon tränade tennis, pluggade, var snäll och gjorde allt för att inte störa, men sen orkade hon inte vara perfekt längre, och nu är hon här...

Sista chansen är skriven av Marta Söderberg, och mycket av det som händer i boken är baderat på saker som hon själv upplevt.
Jag gillar den. Det är visserligen mörkt, men inte så mörkt som man kan tro. Det finns ljusglimtar här och där. Överraskande vänskap och även lite kärlek, och kanske är inte hennes pappa så hemsk ändå.

Boken är lättläst med korta kapitel och luftig text, och jag tyckte helt klart att den var läsvärd.

/Maria

Oktober

                                                        

Cannie Möllers nya ungdomsbok är en riktigt mörk historia.
I början av boken får vi möta Lassie som en natt blir våldtagen av några killar. I buskarna intill står hennes bästis Johan och ser allting. Livrädd försöker han stoppa killarna, men blir själv nedslagen.
Efter det hoppar vi tillbaka i tiden för att få veta vad som gjorde att Lassie ens befann sig där ensam, och hur det kommer sig att killarna hoppade på henne.
Vi möter Matte, den drivande kraften i killgänget, och Felipe, Adam och de andra som inte vågar säga emot.
Vi får också lära känna Lassies mamma och hennes nya man som gör att Lassie inte vill vara hemma längre. Då drar hon till Johan, men där kan hon ju inte heller bo för alltid. Johan har dessutom egna problem. Han kan inte sluta tänka på Adam.
Allt verkar hopplöst för Lassie, men sen möter hon skejtarkillen Andreas, och kanske finns det lite hopp ändå?

Problemet är ju bara att som läsare kan man inte andas ut, för man vet ju att det kommer att gå åt skogen senare. Vi vet ju att den där hemska natten kommer att komma, och att det kommer att påverka alla inblandade på ett eller annat sätt.
Det kan tyckas nattsvart, men det finns hopp också. Lassie vägrar att vara ett offer, och lovar sig själv att killarna inte ska komma undan.

/Maria

Decembergatans hungriga andar

                                                      

Jenny går i sjuan och är inte alls nöjd med sitt liv. Hon blir alltid vald sist på gympan och hon kommer aldrig att bli lika snygg och populär som kompisen Charlie, men nu har hon kommit på varför hon inte är populär. Det är helt enkelt för att hon är ett fetto som inte förtjänar bättre, men nu ska hon minsann visa de andra att hon kan bli snyggare än dem.
Under sommarlovet bestämmer hon sig för att bli smal innan skolstarten. Hon äter mindre och mindre och tränar mer och mer. När hon sedan träffar den coola och några år äldre modellen Betty så spårar allt ur totalt.
Betty lär Jenny att man visst kan äta hur mycket man vill och ändå bli smal. Tricket är bara att inte låta något ligga kvar i magen. Jenny är överlycklig. Betty har lärt henne svaret på alla problem, och tillsammans är de oslagbara. I alla fall ett tag, för Betty börjar bli väldigt smal, och kanske funkar det inte så bra som de trodde...
Men trots alla varningssignaler och oron från föräldrar och kompisar så vägrar Jenny inse att hon har problem. Hon är helt övertygad om att de bara är avundsjuka på hennes snygga modellkropp. De förstår helt enkelt ingenting.
Kan de inte bara fatta att hon är trött på att vara ett mobbat fetto som alla hatar?!

Det här är en skitbra bok!
Ulrika Lidbo har ett språk som lika gärna kunde varit skrivet av en tjej i sjuan, och alla tankar och funderingar känns så himla äkta. Hon backar heller inte ur när det blir jobbigt, och det gillar jag. Vi får verkligen vara med i alla hemska förbjudna tankar och handlingar. En riktigt riktigt bra bok som alla borde läsa.

/Maria

Janis den magnifika

                                                           

Johanna Nilssons nya ungdomsbok är en gripande historia, precis som alla hennes andra böcker. Den handlar om 17-åriga Janis som just förlorat sin bästa kompis Emelie på ett tragiskt sätt som gör det svårt att gå vidare.
Hon bestämmer sig helt enkelt för att hon behöver tid för sig själv. Tid att sörja och samtidigt vara förbannad på Emelie för att hon gjorde det hon gjorde. För att hon lämnade Janis ensam.
Därför tar hon sin brorsas bil och sticker. Tanken är att hon ska ta sig till Norrskenet för att hitta det ultimata som hon och Emelie skulle hitta tillsammans, men vägen dit är lång och kantad med en hel massa händelser och personer som korsar hennes väg.
Hon träffar bland annat Jim, en ung kille som inte verkar må särskilt bra, men han har något som Janis behöver. Kanske är det kärlek, kanske inte. Det kan också vara så att hon bara vill ha någon som kan hålla om henne på nätterna. Men Jim är en komplicerad människa, och kanske är det så att han gör mer skada än nytta. Färden mot Norrskenet fortsätter, men vad ska hon göra när hon kommer dit? Hur går man vidare?

Det här är en galet bra ungdomsbok om sorg och vänskap. Om att ha förlorat sin bästa vän och inte veta var man ska ta vägen. Men det handlar också om känslan av att ha svikit, och att ha blivit sviken. Kunde hon ha gjort något för att förhindra Emelies död, och hur kunde Emelie vara så jävla taskig att hon lämnade Janis utan att förvarna?

/Maria 

Emma Gloria och den röda Längtansboken

                                                        

Utan att ha läst den första boken om Emma i "Emma Gloria och de Levande Varslarna" vågade jag mig på den fristående andra delen Emma Gloria och den röda längtansboken. Boken är skriven av Henrika Andersson.


Emma är 14 år och ska återigen börja skolan efter lovet. Hon längtar efter att få mer tid med sin kille - Sandor. Istället får hon veta att han ska flytta till Paris bara några dagar efter att Emma fått veta det. Emma känner sig sviken och vet inte var hon ska göra av alla känslor. Allt samlas i den röda längtansboken, där hon skriver sina innersta tankar. Tur att hon har den! För vem ska hon annars vända sig till när allt går fel. Bästa vännen kanske inte är någon bästa vän. Och musikläraren kanske börjar bli lite för närgången. Hon kan väl ändå inte gå till nån knäppdoktor?!

Allt det här är jättejobbigt att läsa om. Man har en stor klump i magen medan man läser.

MEN

Boken är helt fantastisk, fruktansvärd och samtidigt fin. Läs den om ni vill ha en bok som verkligen känns!

/Ann-Sofie


Boktjuven

                                                     

Åh, Herregud, vilken läsupplevelse. Jag vet inte ens vad jag ska säga om den här. Det är en 600 sidor lång berättelse fylld av allt du kan tänka dig. Jag log, höll andan, höll tummarna och grät som en galning.
Jag läser vanligtvis absolut inte krigsböcker, men shit vad jag är glad att jag läste den här!

Så här är det.
Tid: 1939-1944
Plats: En liten stad i Tyskland
Berättare: Döden

9-åriga Liesel bor hos Hans och Rosa Hubermann. Hon har ingen annan familj kvar och försöker nu leva så gott hon kan i det kalla och fattiga huset. Det enda hon äger är en bok som hon stulit, och med hjälp av den lär hon sig att läsa på nätterna när hon vaknat av mardrömmar. Hans hjälper henne, och tillsammans tar de sig sakta igenom boken medan resten av staden sover. Nätterna blir det som Liesel lever för, och så hennes nya kompis Rudy förstås. Han bor längre bort på gatan och drar in henne i en massa härliga och ibland även farliga äventyr.
Men så startar kriget på riktigt. Barnen lär sig att lyda Hitler och Liesel stjäl fler böcker, från nazisternas bokbål och från borgmästarens bibliotek.
När bomberna faller tar de skydd i grannarnas källare och där läser Liesel böckerna högt för de livrädda grannarna. Hemma läser hon för Max- juden som de håller gömd i sin källare.

Och just ja, Döden är vår berättare. Det måste jag ju säga någonting om. Jag älskade idén. Enligt mig är det briljant. Döden berättar om sitt arbete och genom honom får vi se glimtar från resten av världen. Dessutom älskar jag (eftersom jag är så sjukt nyfiken) att Döden ger oss glimtar om vad som ska hända. När någon är dålig, så kan han säga saker som att "men Rudy skulle inte dö nu. Det skulle ta flera år innan jag blev tvungen att hämta hans själ" tex.
Bra för mig, för så slapp jag tjuvläsa slutet.

Det här är en fantastisk bok om en samling människor som försöker leva medan andra världskriget härjar utanför dörren. Det är hemskt och sorgligt, men allt hemskt göms under ett vackert skimmer. Markus Zusak har skrivit en bok som aldrig kommer att lämna mitt hjärta och jag vill bara tacka honom innerligt för det.

/Maria

De kallade mig Ise

                                               

Ise, eller Erla som hon egentligen heter, har en enda stor passion i livet och det är fotboll. Hon har spelat så länge hon kan minnas, och hon vill inte syssla med någonting annat. Hennes högsta dröm är att få spela i landslaget, och kanske kan hon lyckas. En dag blir hon inbjuden att provträna för Nike IF:s damlag. Hon är bara 16 år, men nu har hon chansen att få spela i Allsvenskan. Och hon lyckas. Hon gör bra ifrån sig och skriver på kontraktet för laget.
Till en början går allt jättebra. Hon har fullt av energi och tränar nästan alla dagar i veckan, så därför får hon en chock när hon ställer sig på vågen och har gått upp i vikt! Hon börjar tänka på vad hon äter och springer lite extra långa rundor på morgonen innan skolan. Men det hjälper inte. Ytterligare lite mat tas bort och hon tränar ännu hårdare. I laget börjar man märka att något är fel. Hon tappar koncentrationen och har inte lika mycket energi som hon brukade ha, men Ise själv intalar sig att hon mår jättebra. Hon vill ju bara bli vältränad och ännu bättre för att inte svika det nya laget.
Men till slut går det inte att hålla uppe fasaden längre. Hon får diagnosen Anorexia, och vägen tillbaka är lång.
Träningarna förbjuds, och hon hamnar på ett behandlingshem där hon plågas av skam och besvikelse.
Hur ska hon kunna bli bättre om hon inte får spela fotboll? Det är ju det enda hon vill.

Madeleine Krell som har skrivit den här boken är bara 19 år och boken är så himla bra att den höll mig i ett järngrepp halva helgen. Den är nästan 500 sidor tjock, men vem bryr sig? Jag ville bara veta hur det skulle gå med Ise.

/Maria

Dubbelfel

                                                  

Så har jag då äntligen läst Peter Barlachs andra bok om tolvårige John. Jag blev så glad när jag i våras läste att det skulle komma en fortsättning. Men jag är faktiskt lite besviken. Fortsättningen på Inte bara tennis kändes inte lika bra. I denna bok ska John börja i 7:an. Han är nervös för att börja i ny skola, undrar hur det ska bli med både gamla och nya kompisar och dessutom är han rädd för några av 9:orna. Hemma är inte allt så bra heller. Efter att mamman dog i trafikolyckan har det känts konstigt. Pappan tycks inte riktigt veta hur han ska hantera allt, vilket gör att John inte heller vet hur han ska göra. Som tur är har han sin tennis då. Där kan han koncentrera sig på att spela just då, försöka vinna matcherna och glömma det som är runt omkring.

Boken var bra till och från. Ena stunden kändes John som en vuxen, lät fel när man skulle tänka sig att han som tolvåring skulle använda en del ord. I nästa stund ges bilden av en typisk högstadiekille och allt känns naturligt. Berättelsen tog fart i slutet, då kunde jag inte lägga den ifrån mig! Men det var en ganska lång väg dit.

Kommentera gärna om ni läst boken! Är nyfiken på vad andra tycker om den.

/Ann-Sofie

Brev till mamma

                                                      

För några veckor sen så pratade vi i Läseklubben om att det verkar vara en trend i ungdomsböcker att föräldrarna nästan aldrig är närvarande nu för tiden. Är de inte döda eller psykiskt sjuka så är de försvunna i tex underjorden.
Här kommer ännu en! Den heter Brev till mamma och är skriven av Teresa Cárdenas.
Huvudpersonen i den här lilla boken är en kubansk flicka i 10-årsåldern. Hennes mamma har just dött, och hon har aldrig träffat sin pappa. Efter mammans död får hon flytta hem till sin moster och hennes två döttrar. Mostern vill inte ha henne där, men det är inte hon som är mest otrevlig, det är flickornas mormor. Flickan är mycket mörkare i huden än de andra, och mormorn tycker att det är bättre ju vitare man är. Hon pratar ständigt om den vita familjen hon jobbar hos, och flickan försöker övertyga sig själv om att hon duger som hon är.
För att få någon att prata med så skriver hon brev till sin mamma, och det är de breven som vi får läsa. Hon berättar om allt som händer hemma och i skolan. Om hur mormorn slår henne och hur kusinerna till en början är riktigt otrevliga. Men det finns människor som gillar henne som hon är, och kanske kan livet bli bra till slut.

Det här är en tunn liten bok med lite text, men det betyder inte nödvändigtvis att den är lättläst. Ämnet är jobbigt men intressant, och det här är en av de första ungdomsböckerna som tar upp rasdiskrimineringen på Kuba och tydligen orsakade den stora diskussioner när den gavs ut första gången.

/Maria

Tidigare inlägg
RSS 2.0