.

                                            

Igår spenderade jag ungefär 2 timmar med att gråta mig igenom den här boken av Suzanne LaFleur..
Alice är 11 år och spenderar sina dagar ensam i huset där hon bor. Ibland går hon förbi sin lillasyster Savannahs tomma rum där allt ser ut som förut med kritor på skrivbordet och kläder på golvet. Också föräldrarnas rum är tomt och orört. Man förstår som läsare att något hemsk har hänt, och att Alice på något sätt blivit lämnad ensam kvar. Tids nog får vi veta att hennes pappa och lillasyster dött i en olycka några månader innan och att mamman helt enkelt inte orkat vara kvar och istället bara rest iväg.
När hennes mormor kommer på besök och upptäcker att Alice är ensam så får hon följa med henne hem och bo där medan hela släkten letar efter mamman.
Alice är såklart väldigt ledsen och har inte lust att göra någonting. Helst vill hon stanna i sängen för alltid, men det är till slut grannflickan Bridget som får ut henne i verkliga livet igen. Men hur leker man och har roligt när allt påminner om Savannah och pappa?

Det här är som sagt en väldigt sorglig men också fin bok. Det skär i hjärtat på mig när Alice ser Bridget leka med sin lillasyster. Alla minnen från hur hon brukade leka med Savannah kryper fram och då kan jag inte hålla tillbaka tårarna. Men i nästa sekund så är Alice med i leken och då kan jag inte låta bli att le.
Läs så förstår ni.

/Maria

                                                     

Mia och hennes familj sitter i en bil, det snöar ute och de är på väg till hennes farmor och farfar för att hälsa på. Allt är fantastiskt och hon hinner tänka att så här skulle hon alltid vilja ha det. I nästa sekund står hon på vägen och tittar på vraket av det som en gång var deras bil. På vägen ligger hennes föräldrar döda, och Mia är förvånad över att hon klarat sig så bra. Men sen ser hon sin egen arm hänga ut ut ena bilrutan. Det är då hon förstår att hon är illa ute.
Hon följer alltihop utifrån, ambulansfärden, intensiven och operationer. Hon ser släktingar hälsa på och hålla hennes hand, men det är som att det är någon annan som ligger där. Hon kan inte känna sin kropp.
Någon säger att nu är det upp till Mia att kämpa. Det är bara hon som kan bestämma om hon vill överleva. Men vill hon det? Kanske är det bättre att dö? Hon har ju ändå ingen familj kvar...

Den här boken är så vansinnigt bra och sorglig, men samtidigt vacker. Det finns så mycket kärlek i släktingarna som besöker henne och Adam, hennes pojkvän som inte blir insläppt till henne, men som vägrar ge sig.
Boken utspelar sig under 24 timmar, men genom Mias tankar får vi följa stora delar av hennes liv.
Läs den här och gråt en skvätt. Det gjorde jag.

/Maria

                                                 

Vad skulle du göra om du inte hade så lång tid kvar att leva?
16-åriga Tessa har leukemi, och hon vet att hon bara har några månader kvar.
Problemet är bara att hon har så mycket kvar att göra! Hon har knappt blivit kysst, och absolut inte haft sex, hon har aldrig provat droger eller åkt motorcykel, och hon kommer aldrig att få ta körkort.
Hon bestämmer sig för att göra en lista på saker som hon ska hinna med (hon tänker helt enkelt inte dö innan hon är klar!), men listan blir bara längre och längre.
Saker som att säga ja till allt en hel dag, eller att bryta mot lagen klaras av snabbt, men vissa andra saker är betydligt krångligare...

Det här skulle kunna vara en helt vanlig ungdomsbok om att prova på saker som gör det värt att leva, men eftersom Tessa är så sjuk så blir boken ännu mer gripande. Det handlar om att leva livet fullt ut samtidigt som man tar farväl av det. Det handlar om överbeskyddande och frånvarande föräldrar, kompisproblem och pojkvänner.
Boken i sig är faktiskt förvånande osentimental, men de sista kapitlen kunde inte ens jag låta bli att gråta mig igenom. Läs och njut...

/Maria

                                                  

Anders Nyman har skrivit boken om Amanda och ängeln i flaskan. Det är en sorglig berättelse som ändå är fylld av hopp. Amandas mamma är gravid och snart ska Amanda och hennes storebror få en lillasyster eller lillebror. När det är dags för födseln går allt fel. Bebisen dör och familjen mår jättedåligt över det. Mamman ligger mest på sängen och pappan jobbar hela tiden. Amanda är också ledsen, men när hon får chansen att ställa allt till rätta börjar hon genast jobba med den idén. Hon har nämligen fått tag på ett recept på en människa. Nu ska hon göra en bebis så att familjen kan bli lycklig igen.

Det här är en bok man gråter till, men som ändå är fin. Man lever sig in i Amandas liv och blir arg över de vuxna som inte förstår eller bryr sig. Samtidigt blir jag helt varm i hjärtat av att läsa om de personer som verkligen tar Amanda på allvar!

/Ann-Sofie

                                                     

Anna är 15 år och går i åttan och har en bästis som heter Hanna. Hon har också reumatism, en sjukdom som gör att hon har ont i sina leder. När hon börjar bli trött och få huvudvärk så är det ingen till att börja med som tror att det är något farligt. Men Anna blir tröttare och tröttare, och har ont, och får ännu starkare värktabletter och till slut orkar hon nästan ingenting. Hon ser dåligt och har ingen matlust.
Efter hundratals sjukhusbesök och undersökningar får de äntligen ett svar. Men det är inte ett svar som de vill ha. Anna har en livsfarlig sjukdom och kommer inte att överleva, men ändå bestämmer hon sig för att försöka vara som vanligt.
Hur är det att vara 15 år och veta att man ska dö?

I den här boken får vi i olika kapitel följa Anna, hennes mamma och syster och så bästisen Hanna.
De berättar hur det känns för dem att få ett sådant beslut, och hur de klarar av att kämpa vidare.

Peter Pohl är en av mina favoritförfattare, och har en förmåga att skriva så att man verkligen berörs.
Man gråter halva boken igenom, men det är det värt!

/Maria