Boktjuven

                                                     

Åh, Herregud, vilken läsupplevelse. Jag vet inte ens vad jag ska säga om den här. Det är en 600 sidor lång berättelse fylld av allt du kan tänka dig. Jag log, höll andan, höll tummarna och grät som en galning.
Jag läser vanligtvis absolut inte krigsböcker, men shit vad jag är glad att jag läste den här!

Så här är det.
Tid: 1939-1944
Plats: En liten stad i Tyskland
Berättare: Döden

9-åriga Liesel bor hos Hans och Rosa Hubermann. Hon har ingen annan familj kvar och försöker nu leva så gott hon kan i det kalla och fattiga huset. Det enda hon äger är en bok som hon stulit, och med hjälp av den lär hon sig att läsa på nätterna när hon vaknat av mardrömmar. Hans hjälper henne, och tillsammans tar de sig sakta igenom boken medan resten av staden sover. Nätterna blir det som Liesel lever för, och så hennes nya kompis Rudy förstås. Han bor längre bort på gatan och drar in henne i en massa härliga och ibland även farliga äventyr.
Men så startar kriget på riktigt. Barnen lär sig att lyda Hitler och Liesel stjäl fler böcker, från nazisternas bokbål och från borgmästarens bibliotek.
När bomberna faller tar de skydd i grannarnas källare och där läser Liesel böckerna högt för de livrädda grannarna. Hemma läser hon för Max- juden som de håller gömd i sin källare.

Och just ja, Döden är vår berättare. Det måste jag ju säga någonting om. Jag älskade idén. Enligt mig är det briljant. Döden berättar om sitt arbete och genom honom får vi se glimtar från resten av världen. Dessutom älskar jag (eftersom jag är så sjukt nyfiken) att Döden ger oss glimtar om vad som ska hända. När någon är dålig, så kan han säga saker som att "men Rudy skulle inte dö nu. Det skulle ta flera år innan jag blev tvungen att hämta hans själ" tex.
Bra för mig, för så slapp jag tjuvläsa slutet.

Det här är en fantastisk bok om en samling människor som försöker leva medan andra världskriget härjar utanför dörren. Det är hemskt och sorgligt, men allt hemskt göms under ett vackert skimmer. Markus Zusak har skrivit en bok som aldrig kommer att lämna mitt hjärta och jag vill bara tacka honom innerligt för det.

/Maria

Kommentarer
Postat av: Anonym

Jag är 13 och läste den på jullovet och det är min absoluta favoritbok, den slår allt! Det är en sådan bra ide med döden som berättare det ger berättelsen så mycket mer liv.=D

2009-01-13 @ 17:56:21

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0