.

                                                  

Så har jag då äntligen läst Peter Barlachs andra bok om tolvårige John. Jag blev så glad när jag i våras läste att det skulle komma en fortsättning. Men jag är faktiskt lite besviken. Fortsättningen på Inte bara tennis kändes inte lika bra. I denna bok ska John börja i 7:an. Han är nervös för att börja i ny skola, undrar hur det ska bli med både gamla och nya kompisar och dessutom är han rädd för några av 9:orna. Hemma är inte allt så bra heller. Efter att mamman dog i trafikolyckan har det känts konstigt. Pappan tycks inte riktigt veta hur han ska hantera allt, vilket gör att John inte heller vet hur han ska göra. Som tur är har han sin tennis då. Där kan han koncentrera sig på att spela just då, försöka vinna matcherna och glömma det som är runt omkring.

Boken var bra till och från. Ena stunden kändes John som en vuxen, lät fel när man skulle tänka sig att han som tolvåring skulle använda en del ord. I nästa stund ges bilden av en typisk högstadiekille och allt känns naturligt. Berättelsen tog fart i slutet, då kunde jag inte lägga den ifrån mig! Men det var en ganska lång väg dit.

Kommentera gärna om ni läst boken! Är nyfiken på vad andra tycker om den.

/Ann-Sofie