.

                                                     

Mia och hennes familj sitter i en bil, det snöar ute och de är på väg till hennes farmor och farfar för att hälsa på. Allt är fantastiskt och hon hinner tänka att så här skulle hon alltid vilja ha det. I nästa sekund står hon på vägen och tittar på vraket av det som en gång var deras bil. På vägen ligger hennes föräldrar döda, och Mia är förvånad över att hon klarat sig så bra. Men sen ser hon sin egen arm hänga ut ut ena bilrutan. Det är då hon förstår att hon är illa ute.
Hon följer alltihop utifrån, ambulansfärden, intensiven och operationer. Hon ser släktingar hälsa på och hålla hennes hand, men det är som att det är någon annan som ligger där. Hon kan inte känna sin kropp.
Någon säger att nu är det upp till Mia att kämpa. Det är bara hon som kan bestämma om hon vill överleva. Men vill hon det? Kanske är det bättre att dö? Hon har ju ändå ingen familj kvar...

Den här boken är så vansinnigt bra och sorglig, men samtidigt vacker. Det finns så mycket kärlek i släktingarna som besöker henne och Adam, hennes pojkvän som inte blir insläppt till henne, men som vägrar ge sig.
Boken utspelar sig under 24 timmar, men genom Mias tankar får vi följa stora delar av hennes liv.
Läs den här och gråt en skvätt. Det gjorde jag.

/Maria