.

                                       

När jag fick höra talas om att Katarina Kieri och Per Nilsson skulle göra en bok ihop så visste jag direkt att det inte kunde bli annat än bra. Och det blev det. Bättre än bra.
I det här trädet är en fantastisk bok. Jobbig, stundtals hemsk, ibland lycklig och hela tiden underbar.

Fågelflickan, eller Siri som hon egentligen heter har en pappa som gång på gång lovar att sluta dricka, men som aldrig kan hålla sitt löfte. Hon har också en mamma som är mer borta än hemma och en enda vän som hon lyckats bli ovän med. Ibland ser hon en kille som ser lika vilsen ut som hon själv. Hon kallar honom för Vilsenpojken, och i honom finner hon någon slags tröst, även om de inte känner varandra.

Jakob (Vilsenpojken) är en ensam kille. Han sitter mest i sitt rum och snurrar runt runt på sin nya skrivbordsstol och tittar på kajorna genom fönstret. I skolan har han börjat umgås med Ida, en tjej med väldigt många frågor som Jakob inte riktigt kan svara på. Hans familj har jobbiga hemligheter som han inte vill prata om, och fastän de flyttat ifrån problemen så verkar de nu hinna ifatt honom.
I stan ser han ibland en smal ensam tjej som han inte kan sluta tänka på. Hon ser ut som en liten fågel, och han kallar henne Fågelflickan.
Under några gråa höstveckor korsas deras vägar gång på gång, och ibland ser de varandra, men oftast inte.

Den här boken är som sagt helt briljant, och ibland ganska jobbig, men det finns små glimtar av ljus överallt, och det är det som gör boken så bra.
Läs!

/Maria