.

                                           

Nu är jag nästan klar med Michelle Magorians nya bok. Jag trodde att den skulle ta betydligt längre tid, men det gick förvånansvärt snabbt att ta sig igenom de 656 sidorna. Japp, den är tjock, men åh, så bra!
Året är 1949, och i England försöker folk komma på fötter igen efter kriget. Många har blivit av med sina hus, och de flesta är fattiga. 14-åriga Henry bor tillsammans med sin mamma, styvfar, lillasyster och farmor. Han tycker inte om sin styvfar och saknar sin riktiga pappa som dog i kriget för flera år sedan.
Henrys absolut största intresse är film, och han drömmer om att bli filmfotograf medan han spenderar alla sina fickpengar på biograferna. I biokön träffar han 60-åriga mrs Beaumont och den livliga flickan Eleanor, och tillsammans går de på bio flera gånger i veckan. För Henry är det den bästa tiden som finns eftersom han slipper vara hemma. I skolan får de en ny lärare som sätter igång ett grupparbete, och Henry hamnar i samma grupp som två pojkar som han absolut inte tänker umgås med. Det är pojkar som ingen vill ses tillsammans med, men när de börjar umgås visar det sig att de kan bli bästa vänner.
För att hjälpa till med grupparbetet lånar mrs Beaumont ut en jättefin kamera till Henry, och när han framkallar sina kort så upptäcker han en man som finns i bakgrunden på nästan alla bilder. Vem är han, och varför förföljer han dem?
Han blir såklart nyfiken, men ibland är det bäst att låta saker vara...

Det här är en underbar bok, med en riklig dos filmhistoria, och det känns verkligen som att det är 1949.
Michelle Magorian är en helt fantastisk författare, och den här boken förtjänar verkligen att läsas. Trots att den är tjock.

/Maria