.

                                            

Igår spenderade jag ungefär 2 timmar med att gråta mig igenom den här boken av Suzanne LaFleur..
Alice är 11 år och spenderar sina dagar ensam i huset där hon bor. Ibland går hon förbi sin lillasyster Savannahs tomma rum där allt ser ut som förut med kritor på skrivbordet och kläder på golvet. Också föräldrarnas rum är tomt och orört. Man förstår som läsare att något hemsk har hänt, och att Alice på något sätt blivit lämnad ensam kvar. Tids nog får vi veta att hennes pappa och lillasyster dött i en olycka några månader innan och att mamman helt enkelt inte orkat vara kvar och istället bara rest iväg.
När hennes mormor kommer på besök och upptäcker att Alice är ensam så får hon följa med henne hem och bo där medan hela släkten letar efter mamman.
Alice är såklart väldigt ledsen och har inte lust att göra någonting. Helst vill hon stanna i sängen för alltid, men det är till slut grannflickan Bridget som får ut henne i verkliga livet igen. Men hur leker man och har roligt när allt påminner om Savannah och pappa?

Det här är som sagt en väldigt sorglig men också fin bok. Det skär i hjärtat på mig när Alice ser Bridget leka med sin lillasyster. Alla minnen från hur hon brukade leka med Savannah kryper fram och då kan jag inte hålla tillbaka tårarna. Men i nästa sekund så är Alice med i leken och då kan jag inte låta bli att le.
Läs så förstår ni.

/Maria