.

                                                         

Jag har aldrig riktigt förstått mig på Jacqueline Wilson-hysterin som en del har (jag gillar faktiskt bara Lola Rose).
Mest skeptisk har jag varit till de barnsliga omslagen, men nu har det hänt något. Ett omslag som inte är tecknat! Wow.
Boken är bra också, och det är ju såklart ett plus.

Snart 14-åriga Sylvie har en bästa kompis som heter Carl och som hon är galet kär i. Hon är övertygad om att de ska leva hela sitt liv tillsammans, men Carl verkar tyvärr inte lika säker. Klart han vill vara vän med henne för alltid, men han verkar inte vara kär i henne, vilket självklart gör Sylvie ledsen.
På en fest kysser Carl den coola och snygga Miranda och Sylvie blir jättesvartsjuk, men Carl verkar inte vara intresserad av Miranda heller. Faktiskt så verkar han inte vara intresserad av någonting alls längre. Han pratar knappt med någon och håller sig undan för sig själv. Sylvie blir orolig, men Carl vägrar berätta vad det är han tänker på.
Vill han inte vara vän med Sylvie längre? De brukar ju alltid berätta allt för varandra!

Det här är faktiskt en ganska härlig kärleksbok (jag gillar ju vanligtvis inte kärleksböcker) om obesvarad kärlek och riktigt stark vänskap. Läs så får du se...

/Maria