.

                                                      

Nu har jag äntligen läst Sonya Hartnetts nya bok Pojken i soffan, och jag har inte en aning om vad jag ska säga om den. Hennes böcker är alltid härliga att läsa, men jag vet aldrig hur jag ska prata om den så att ni förstår det underbara i dem.
Pojken i soffan börjar med just en pojke i en soffa. När den gamla damen Matilda kommer hem en dag så är han bara där. Han sitter i hennes blommiga soffa som att det vore en självklarhet att han skulle sitta just där.
Matilda tycker att det är trevligt med besök. Hon kokar te och börjar berätta om sitt liv.

Historien handlar om den dag Maddy (som hon kallades när hon var ung) träffar en mystisk pojke på stranden. Han sitter där, i sanden, med en pelikan i famnen. Han är det vackraste Maddy någonsin sett, och hon kallar honom Fjäder. De pratar i timmar, och dagen efter ses de igen. Med tiden blir de ett par och eftersom Maddys föräldrar inte tycker att deras dotter passar ihop med någon som inte har ett ordentligt hem (han bor nämligen på stranden), så flyttar de till ett ödsligt hus i skogen där de får vara i fred. Men tiden går, och Fjäder förändras. Han försvinner till stranden långa stunder, och plötsligt är han där hela dagarna. Maddy blir ledsen, men samtidigt vet hon att han behöver sin frihet.
Innerst inne vet hon att det inte är rätt att hålla honom kvar om han inte är helt lycklig, men hur släpper man taget om den som man älskar mest? Den dag han till slut lämnar henne ger hon sig iväg för att hitta honom och få svar på den stora frågan:
"Hur kan man möta kärleken, och förlora den, och fortsätta leva utan den, och inte känna av förlusten hela livet?"

Samtidigt, åtskilliga år senare, sitter pojken kvar och lyssnar uppmärksamt, men vem är han egentligen?

Sonya Hartnetts böcker är sådana som alltid får mig att tänka lite extra på livet. Hennes språk är filosofiskt och jag älskar att fundera medan jag läser. Svårigheten med hennes böcker är bara vem man ska ge dem till. Det är inte böcker som man bara skummar igenom och sedan släpper. De tar sin tid, både medan man läser och efteråt.

/Maria